Året som har gått - 2015

2015 har bjudit på mycket och det är svårt att redogöra för det mesta av det. Vårterminen var den sista terminen på Studio Blue och snart skulle jag vara en färdigutbildad ljudtekniker. Otroligt spännande och skrämmande. Jag minns hur halvåret har varit fyllt av ett stort slutprojekt, mycket nätverkande och en oro i magen inför framtiden. Samtidigt var oron en stark pepp för att få göra något med mina nya kunskaper så klart. Skolan har gett mig så mycket och jag har växt mycket som person. Samtidigt började man känna sig sugen på nya infallsvinklar och att få använda det man hade lärt sig. Jag skrivit tidigare om hur innebörden av kunskap har förändrats drastiskt för mig sedan högskolan. Det är inte bara kunskapen i sig och inte ens de många insikter man får - det är framförallt hur man växer som människa.

Slutprojektet.

Praktiken på Jano, Jazzklubb Nordost led också mot sitt slut och det har varit fantastiskt att få vara där. Jag saknar det faktiskt ofta och fanns tiden skulle jag engagera mig mer i live-musik. Framförallt är jazzen väldigt kul att få syssla med då det är så mycket improvisation involverat. Mindre av de gamla dängorna och mer experimentella inslag skulle kanske inte skada men det är det man har Fasching till.
     Annas bror gifte sig på Ängsö, en otroligt vacker plats utanför Västerås. Vi tog även en kort semester här som bjöd på massvis av fina promenader och mycket svamp. Fantastiskt vecka. Det är även värt att nämna att mitt projekt att undersöka orglar har satts igång. Tanken med det hela är att utforska instrumentet lite mer och komma närmare inpå. Att fota och prova orgeln är något jag inte räknar med men det har jag fått göra än så länge. Mer om det i framtida inlägg.

De lyckliga tu.

Orgel i Ängsö kyrka.

Vackra Ängsö.

Det var även denna sommar jag började jobba som ljudtekniker. Det nya jobbet innebär många utmaningar och det är otroligt kul. Om inte annat är det, för den som känner mig, rätt roande att se mig i arbetskläder med en skruvdragare hängandes på sidan och mängder av fickor fyllda av verktyg. Ser fram emot ett mycket givande 2016.

Löpningen då? Ja den blev det inte mycket av i år. Det har faktiskt inte funnits tid till något sådant men jobbet bjuder på en hel del träning av annan sort. I skrivande stund ser jag fram emot att bryta den trenden och ta mig till gymet för att börja jobba inför ett grymt 2016 på löpningssidan. Drömmarna är definitivt inte borta och jag ser fram emot att ta mina första steg utomhus när det blir varmt igen. Sommaren bjöd hur som helst på en hel del kul mellan varven, t ex mycket grillning.

Grillning.

Hur är det med musikprojekten då? Jo det är faktiskt inte helt dött på något vis. Det tar tid bara. Det finns ett avslutat projekt som egentligen har varit klart i ett halvår men som saknar omslag. I ett tidigt 2016 är tanken att det här ska träda fram i ljuset. Håll i hatten helt enkelt. Andra kreativa inslag har också funnits. T ex har jag suttit och spelat tillsammans lite grann med någon eller iallafall i stor utsträckning talat om ljud och musik. Många skivor har jag hittat också men det vet redan den som läser bloggen annars då det är det som mestadels dyker upp här.

Smygfilmad hos Mr. Krook.

Ung gitarrist.

Mr. Krook på ett gemensamt jobb. 

Det här är kanske en av de sämsta årsavsluten på bloggen någonsin men så får det vara. Det är faktiskt så pass rörigt att jag inte får ihop mer. Jag svimmar lite när jag tänker tillbaka på stora, maffiga och enorma 2015 och den utmaning det har varit.

Kanske ska passa på att slänga in lite löften inför 2016:
Jobba på, springa 2 mil igen (flera gånger och 1,5 som standard), släppa den väntande skivan, öva på gitarr igen.

Så.

Ian Fraser "Lemmy" Kilmister (1945–2015)

Lemmy, en av männen man aldrig trodde skulle dö, har dött. Jag är inte ett stort fan av Lemmy på något sätt då jag knappt har lyssnat på t ex Motorhead. Det finns dock en koppling och det är bandet Hawkwind. Lemmy spelade inte vidare länge i bandet och han var tydligen inte heller mycket att ha då han knappt kunde hantera att komma i tid. Sen kom det där tillfället när olika personer i bandet provade att sjunga till en låt man inte riktigt fick till karaktären på. Just den låten, just det tillfället passade det med Lemmy. Det visade sig bli på en mycket framgångsrik singel, Silver Machine, som Lemmy sjöng på den dagen.
     Den här låten är riktigt nice och videon och riktigt nice den också. Det känns ändå viktigt att påpeka att den inte alls representerar bandet vidare bra på egen hand. Hawkwind är bandet som satte genren "Space Rock" på kartan och det här tar sig knappt 2 km upp i luften om man jämför med mycket annat. Hur som helst, här kommer videon:

Andreas Hourdakis Trio - In a Barn (2015)

Förväntningarna var rätt stora på den här skivan. Jag har lyssnat mycket på Magnus Öströms projekt där Hourdakis spelar gitarr och dessutom sett den konstellationen live två gånger. När han äntligen släppte något under eget namn blev jag otroligt nyfiken. Tyvärr är jag lite besviken.

     Hourdakis har ett vackert och spännande sätt att spela på de gånger jag hört eller sett honom innan. Hans val av sound faller mig alltid i smaken. Dessvärre räcker inte det i det här sammanhanget. Kompositionerna känns ljumma och det tar sig inte någonstans. Det är väldigt synd då man absolut hör att alla är väldigt bra på vad de gör. Vad är det jag saknar? Jag vet faktiskt inte. Det känns som att det här borde fungera men efter flera försök har jag helt enkelt inte fastnat.
     En aspekt, som inte har med bedömningen ovan att göra, är inspelningen. Jazz brukar låta bra men här har något gått lite galet. Jag tänker framförallt på trummorna. Det hörs att det inspelat i en lada (det är själva grejen som jag förstår det) på ett dåligt sätt. Det här hade man förmodligen kunnat ordna till viss del i efterarbetet eftersom man nu inte har fått liv i saker med verkligheten. Det är fullt möjligt att ladan lät trevligt på plats men slutresultatet är rätt dött.
     Summan av kardemumman är att jag verkligen ville gilla det här. Jag var verkligen inställd på att tycka om det. Kanske förändras den åsikten med tiden.

Georg Wadenius, Arild Andersen, Jan Lundgren - Jul på svenska (2009)

Om du gillar: Lugn jazz-trio, någon av de involverade musikerna, julstämning.

Plötsligt kom dagen. Det blev dags att skriva om en julskiva. Varför har det inte klickat med julskivor förr? Jo det är enkelt att förklara. Fokus på julskivor är alltid sångaren/sångerskan och allt det instrumentala kommer i skymundan. Det är inte fel eller dåligt på något vis så klart men det är helt enkelt inget jag fastnar för. 

     Det här är en rekommendation från min vän Carin Hallin och jag är tacksam för att äntligen ha fått en musikalisk kontakt med julen. T o m Staffan Stalledräng går att ta på allvar. En visa som i regel endast kan räddas av att söta barn skrålar fram den i konstiga kläder. Tack för detta Carin för det betyder faktiskt ganska mycket.

     Jul på svenska är en skiva som med jazz i grunden, åtminstone i själva instrumentationen, går igenom olika julvisor från den svenska traditionen. Skivan verkar främst gå under Georg Wadenius och jag antar att han får ses som bandledaren av den anledningen. Med sig har han Arild Andersen på bas och Jan Lundgren på piano.
     Förutom att musikerna, en del av den svenska jazzeliten, gör en otroligt vacker tolkning som går rakt in i hjärtat så låter det också bra. Det är en fröjd att lyssna på det här i vintermörkret. Så nu när snön snart faller ner över oss (om det inte har hänt dig redan) tycker jag att du ska fixa lite kaffe, te, glögg, julöl eller samtliga och njuta. Tänd ett ljus också.

Pssssst!

Det finns även en Jul på norska (2013) av samma musiker. Gillar du det här borde du ta en lyssning på den också. Framförallt om du har norska kopplingar så klart.     

Scott Weiland (1967-2015)

Scott Weiland har gått ur tiden. Han var och kommer alltid att vara en av de största rösterna inom rock och framförallt inom undergenren grunge. Min relation till Weiland är inte vidare stark men på senare år har jag börjat uppskatta många av de skivor han har varit involverad i.
     Hans stora break kom i samband med gruppen Stone Temple Pilots - ett band jag varmt rekommenderar att ta en närmare lyssning på. Skivan Core, deras storsäljare, är klassikern och ett bra ställe att starta på. På senare år var han även involverad i "supergruppen" Velvet Revolver där bland annat Slash är medlem.
     Weilands död verkar orsakad av droger så vitt som jag förstår det och ingen är vidare förvånad egentligen. Hans långa drogmissbruk fyllt av återfall är vida känt och har gång på gång satt krokben för hans liv. Inte minst så förstörde det hans del i Velvet Revolver som förmodligen skulle kunna ha blivit något rätt stort.
     Nedan finner du lite olika klipp med Weiland. Någon är från en konsert som The Doors gjorde men olika artister och där Weiland gör ett rätt bra jobb när han hyllar Jim Morrisson. Om man inte faller för rösten så faller man kanske för utseendet. Karln är förmodligen en av de snyggaste rockstjärnorna vårt klot har levererat. Låt det bli en svag lite notis då sådant spelar lite för stor roll inom industrin sedan "för alltid".